Flipper with Friends
Som jag skrev i föregående inlägg var de snabba delfinerna betydligt svårare att fånga på bild än kaskeloterna. Inte heller blev det lättare av att enbart ha en lcd-display som sökare då solen gjorde skärmen vit och man inte visste om det var vågtoppar eller delfiner man siktade efter... Nåja, åtminstone en bild kan jag bjuda på. =)Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken delfinart det var vi såg - ringde inga klockor när jag hörde det engelska namnet. Det är i alla fall en sort som bara visar sig kring Azorerna sommartid, och de är inte lika sällskapliga och leklystna som exempelvis flasknosdelfiner.
Foto: Privat
Valdag
Det finns mer än 25 olika val- och delfinarter representerade i vattnen utanför Azorerna - vilka man kan få se beror på årstiden. Även här har valfångst varit en näringsgren tills kommersiell jakt förbjöds, men i takt med att öarnas tillgänglighet och därmed popularitet som turistmål ökat har man övergått till att istället anordna valsafarier och t ex erbjuda möjlighet att dyka med delfiner.
Det finns en mängd företag som specialiserat sig på denna typ av safarier, och vi gjorde en halvdagstur med en arrangör som heter Futurismo. Man åker ut med snabba gummibåtar som tar ca 10-15 personer. Guiderna håller radiokontakt med observatörer på land, vilka meddelar ifall de ser några valar komma upp till ytan. Trots detta finns det givetvis ingen garanti att man verkligen får se val, men skulle havet vara "tomt" just den dag man är ute får man en ny tur alternativt pengarna tillbaka.
Eftersom valarna håller till förhållandevis långt ut i havet blev det en god stunds ren båttur med ivrigt spanande över vågorna innan meddelandet äntligen kom på radion att val hade siktats (röstläget gjorde att man inte behövde kunna någon portugisiska för att räkna ut vad det var fråga om). Vi ökade farten ytterligare och sedan dröjde det inte länge innan vi fick se vad som åtminstone för mig var mitt livs första kaskelot. Något "kom nu killar så simmar vi fram och välter båten!" var det aldrig fråga om. Hade ju varit spännande, men valarna var sävliga och låg mest och blåste ut luft och såg stora ut. Emellanåt rullade de och visade lite sidfenor, men annars var det dyket alla i båten försökte få med på sina bilder.
Vi hann se fyra kaskelotvalar och ett oräkneligt antal kvicka (och därmed svårfotograferade) delfiner innan turen var över. Kaskeloterna var dock välvilligt inställda och gav oss klassiska stjärtfensbilder.
Det finns en mängd företag som specialiserat sig på denna typ av safarier, och vi gjorde en halvdagstur med en arrangör som heter Futurismo. Man åker ut med snabba gummibåtar som tar ca 10-15 personer. Guiderna håller radiokontakt med observatörer på land, vilka meddelar ifall de ser några valar komma upp till ytan. Trots detta finns det givetvis ingen garanti att man verkligen får se val, men skulle havet vara "tomt" just den dag man är ute får man en ny tur alternativt pengarna tillbaka.
Eftersom valarna håller till förhållandevis långt ut i havet blev det en god stunds ren båttur med ivrigt spanande över vågorna innan meddelandet äntligen kom på radion att val hade siktats (röstläget gjorde att man inte behövde kunna någon portugisiska för att räkna ut vad det var fråga om). Vi ökade farten ytterligare och sedan dröjde det inte länge innan vi fick se vad som åtminstone för mig var mitt livs första kaskelot. Något "kom nu killar så simmar vi fram och välter båten!" var det aldrig fråga om. Hade ju varit spännande, men valarna var sävliga och låg mest och blåste ut luft och såg stora ut. Emellanåt rullade de och visade lite sidfenor, men annars var det dyket alla i båten försökte få med på sina bilder.
Vi hann se fyra kaskelotvalar och ett oräkneligt antal kvicka (och därmed svårfotograferade) delfiner innan turen var över. Kaskeloterna var dock välvilligt inställda och gav oss klassiska stjärtfensbilder.
Foto: Privat
My Cup of Tea
Lovade ju lite bilder från Azorerna och här kommer så de första. Struntar blankt i att försöka visa dem i någon sorts kronologisk ordning utan hoppar direkt till det som intresserar mig mest såhär på kvällskvisten - nämligen te!
Det finns bara två teplantager i Europa, och båda ligger på São Miguel, Azorernas huvudö. Vi besökte den äldsta av dessa som heter Cha Gorreana. Vi nyfikna turister fick traska runt i lokalerna och titta på hur tillverkningen gick till, och sedan bjöds det provsmakning av de tesorter man tillverkar. Det fanns även en liten butiksdel så givetvis köpte jag med mig favoriterna hem.
Maskinparken var som synes en smula ålderstigen, men fin att titta på. Tydligen hade man köpt in nyare maskiner men föredrog av någon anledning att fortsätta använda de gamla. De nyinköpta stod dock också kvar som muséiföremål då man ansåg dem för dyra att bara skrota... Luftkonditionering verkade anses överflödigt och det var tryckande varmt inne i fabriken. Tedamm fyllde luften och det var lukten av blöt hö snarare än någon sofistikerad tedoft som mötte oss. Kvinnorna som jobbade med att sortera och förpacka teet hade azorisk minimilön, vilket innebär 470 euro i månaden. Tyckte det lät lite med tanke på att prisnivån bara är aningen lägre än hos oss. Riktigt roligt var det i alla fall att få se hur allt fungerar, och särskilt förtjust blev jag i maskinen som tillverkar tepåsar (bilden näst längst ned till höger). Två personer hade till uppgift att ta emot de färdiga påsar som kom nedtrillande, räkna och förpacka dem... Kontentan är att jag aldrig mer bör klaga på dålig arbetsmiljö eller enformigt arbete, och att teet förmodligen är värt vad det kostar! =)
Det finns bara två teplantager i Europa, och båda ligger på São Miguel, Azorernas huvudö. Vi besökte den äldsta av dessa som heter Cha Gorreana. Vi nyfikna turister fick traska runt i lokalerna och titta på hur tillverkningen gick till, och sedan bjöds det provsmakning av de tesorter man tillverkar. Det fanns även en liten butiksdel så givetvis köpte jag med mig favoriterna hem.
Maskinparken var som synes en smula ålderstigen, men fin att titta på. Tydligen hade man köpt in nyare maskiner men föredrog av någon anledning att fortsätta använda de gamla. De nyinköpta stod dock också kvar som muséiföremål då man ansåg dem för dyra att bara skrota... Luftkonditionering verkade anses överflödigt och det var tryckande varmt inne i fabriken. Tedamm fyllde luften och det var lukten av blöt hö snarare än någon sofistikerad tedoft som mötte oss. Kvinnorna som jobbade med att sortera och förpacka teet hade azorisk minimilön, vilket innebär 470 euro i månaden. Tyckte det lät lite med tanke på att prisnivån bara är aningen lägre än hos oss. Riktigt roligt var det i alla fall att få se hur allt fungerar, och särskilt förtjust blev jag i maskinen som tillverkar tepåsar (bilden näst längst ned till höger). Två personer hade till uppgift att ta emot de färdiga påsar som kom nedtrillande, räkna och förpacka dem... Kontentan är att jag aldrig mer bör klaga på dålig arbetsmiljö eller enformigt arbete, och att teet förmodligen är värt vad det kostar! =)
Foto: Privat
Semester
Foto: Privat
Tänkte vid tillfälle lägga upp några foton från förra veckans semestertripp till Azorerna, men tills vidare får en bild tagen i den mysiga stadsparken i huvudstaden Ponta Delgada räcka. Såg ut som ett riktigt drömställe för småapor, och man behövde inte anstränga sig mycket för att kunna föreställa sig dem svingande och ooh-ooh-ooiande bland grenar och blad.
